Hoppa till sidans innehåll

Klubbens historia


USKs historia


Tiden mellan 1913 och 1938

1913 – Upsala Pistolklubb bildas
Redan ett par år efter sekelskiftet gjordes försök att bilda en pistolklubb i Uppsala. Intresset var dock alltför svagt och det hela stannade på försöksstadiet.
Den 9 mars 1913 träffades ett antal skytteintresserade personer på Uppsala Skyttegilles paviljong för att diskutera bildandet av en skytteklubb för enhandsvapen. Anledningen till mötet var de framgångar svenska pistolskyttar hade rönt under Olympiska Spelen i Stockholm året innan.
23 personer tecknade sig omedelbart som medlemmar. Två dagar senare, den 11 mars, sammanträdde en interimsstyrelse vars uppgift var att arbeta fram stadgar och utse en ordförande. De drivande krafterna var direktör Hugo Plengier och löjtnanten greve G. Cronstedt. Ordförande med uppdrag att leda verksamheten blev major C.O.P. Hofflander.
Verksamheten kom snabbt igång med både tävlingar och träning. Att verksamheten var livlig märks på uppgiften att det lossades 17.750 skott med duellpistol under det första året. Till en början löstes frågan om vapenanskaffning med att några av medlemmarna skänkte sina pistoler till klubben. Efter att även köpt in tre pistoler ägde klubben totalt 10 pistoler vid det första årsmötet.

1914 – Namnet ändras till F O K Uppsala
Verksamheten bedrevs först i ”Stora sandtaget” vid åsen ned mot Ultuna, men flyttades sedan till I 8’s kammarskjutningsbana. För att kunna tävla om Föreningen för Olympisk Kortdistansskjutning’s medaljer, ansökte klubben 1914 om anslutning. Detta förde emellertid med sig att man tvingades att ändra namn till Föreningen för Olympisk Kortdistansskjutning, avdelning i Uppsala (F O K Uppsala). Klubben blomstrade och antalet medlemmar steg till 90 st.

Under första världskriget gjorde svårigheterna att importera fullgod ammunition och de höga priser som följde, att verksamheten mattades något. Medlemsantalet sjönk under denna period till cirka 30 st. Nämna kan också att den skjutbana som var populärast bland medlemmarna, var den där det fanns levande råttor. Dessa fick ofrivilligt tjäna som rörliga mål.

1920 kom verksamheten igång på allvar igen med bl a ett stort intresse för miniatyrgevärsskytte. Klubbens främsta skytt var tjänstemannen E. Eichhorst, som detta år delade första platsen i Uplands Vinterspel. Under 1921 kom jaktskytte på modet, vilket gjorde att man införskaffade en kastmaskin för lerduveskytte. Emellertid avstannade verksamheten igen 1924, då flera av klubbens drivande krafter, undan för undan, avsade sig flera uppdrag. Några försök till uppryckning gjordes men ingen kontinuerlig verksamhet kunde hållas igång. 1938 gav man upp och började avveckla klubben.

1938 – F O K går samman med UBPK och blir Upsala Sportskytteklubb
I januari 1938 startades Upsalas Bankmäns Pistolklubb av några pistol- och miniatyrskytteintresserade banktjänstemän med bankkassör Carl G Edström i spetsen. De sökte först anslutning till Svenska Pistolskytteförbundet, men blev avvisade. Edström gav inte upp utan försökte då få klubben ansluten till Svenska Förbundet för Kortdistansskytte (även kallat Riksförbundet för Kortdistansskytte). De blev anslutna, men tvingades att byta namn till Upsala Sportskytteklubb i september 1938. Klubben hade till en början inga egna vapen utan fick låna 9 mm armérevolvrar för träning.

Under tiden höll F O K Uppsala på att avvecklas och meningen var att dess inventarier skulle avyttras till Upsala Skyttegille, som i sin tur egentligen inte var intresserade av inventarierna. Förhandlingar om en sammanslagning av USK och F O K Uppsala kom genast igång. Den 14 november 1938 var allt klart, F O K Uppsala uppgick i USK. Enda villkoren var att USK skulle registrera F O K’s medlemmar kostnadsfritt under ett år och att de ständiga medlemmarna skulle förbli ständiga medlemmar i den nya organisationen. För medlemmarna innebar detta att allt det åstadkommit i den gamla organisationen kunde tas till vara, samtidigt som de fick tillgång till den nya organisationens kraft och ”nybyggaranda”.

Tiden från 1939 fram till 1950

Verksamheten under andra världskriget
Verksamheten kom snabbt igång inom pistol- och miniatyrskytte samt lerduve- och hjortskytte. Skytteintresset var mycket stort och medlemsantalet växte från 38 till över 100 medlemmar. Några damer sökte sig till klubben och kvinnliga skyttar fick i dagspressen generellt gå under smeknamnet ”Amazoner”. Det stora intresset gjorde också att klubbens tävlingar var mycket välbesökta.
Man anordnade många tävlingar ihop med andra skytteorganisationer, bl a Uppsala Polisens Pistolskytteklubb. Särskilt populära var märkesskjutningarna, där deltagandet var högt trots att flera medlemmar var inkallade till militärtjänstgöring. För att få tillgång till skyttemärken och tävlingar även för grovpistol sökte man medlemskap i Svenska Pistolskytteförbundet (SPF), och anslöts i juli 1941.

1943 bildades Svenska Sportskytteförbundet (SSF), till vilken klubben automatiskt blev ansluten, då Riksförbundet för kortdistansskytte uppgick i det nya förbundet. Omorganisationen förde med sig att man började titta över de allmänna tävlingsreglerna och ett klassindelningssystem, med klass A och klass B, utformades. I ett meddelande från klubbens styrelse till medlemmar motiverades klassindelningen med meningen ”för att ej de mer försigkomna skyttarna skola dominera pris- och resultatlistorna”. Skytteintresset sjönk emellertid under senare delen av andra världskriget. Till stor del berodde detta, som under första världskriget, få problem med anskaffning av fullgod ammunition i tillräckliga mängder för träning. Kriget påverkade också enskilda människors privata ekonomi och medlemsantalet sjönk. År 1944 var medlemsantalet nere i 35 st varav 28 aktiva skyttar.

Banfrågan ett stort bekymmer
Banfrågan var ett stort bekymmer under hela 1940-talet. Klubben disponerade utan villkor I 8’s kammarskjutningsbana (korthållsbana) i Geijersdalen, som dock inte uppfyllde de krav man hade. Redan 1942 försökte klubben, i ett upprop till den andra pistolskytteorganisationen i Uppsala, få till stånd en mer ändamålsenlig bana ”samla alla klubbar då reglementsenliga tävlingar ej låter sig hållas och träningsmöjligheter är ringa”. I en rapport till Svenska Pistolskytteförbundet 1944 skriver man ”Denna bana är dock långt från idealisk, då den dels saknar permanenta anordningar för tavlornas uppsättande, dels är ganska mörk och ligger i felaktiga väderstreck, dels saknar möjlighet att erbjuda större skjutavstånd än 30 meter genom markens ojämnhet”.
1946 upplät Uppsala Stad mark vid Galgbacken för byggnation av en bana.

1948 – Klubben är med och arrangerar SM med tjänstepistol
Mot slutet av 1940-talet började medlemsantalet åter att stiga och verksamheten kom igång på allvar igen. Då Armén efter beredskapen under kriget hade ett överskott på vapen, erbjöds alla klubbar anslutna till SPF att få låna pistoler till verksamheten. Klubben, som verkligen var i behov av flera vapen, lånade omedelbart 10 st pistoler. Trots problemet med lämpliga skjutbanor lyckades Uppsala Läns Pistolskyttekrets, i vilken klubben var med, att 1948 arrangera SM i fält- och skolskjutning med tjänstepistol i Uppsala. Ordförande i organisationskommittén, och även ordförande i kretsen, var USK’s ordförande professor Fredrik Berg. Vice ordförande var USK’s sekreterare K G Edström.

Klubbens stora verksamhet krävde mycket resurser. För att få in pengar anordnade klubben 1949 ett lotteri, där lottpriset var 1 krona styck. Priserna, två st elitgevär (Finlands lejon) värda 650 kronor vardera och en duellpistol (Hi-Standard) värde 255 kronor, kunde hämtas hos klubbens kassör Sigvard Gertz på välkända Gertz Optik i Uppsala

Tiden under 1950-talet

Nya skjutbaneproblem
Under 1950-talet använde klubben framförallt skjutbanan vid Galgbacken vid Rödbo, som hade börjat byggas redan 1946 med gemensamma frivilliga ur USK och UPPK. Skjutbanan byggdes ut ytterligare 1952, vilket gjorde at klubbarna efter utbyggnaden disponerade 30 platser 25 meter, 8 platser 50 meter och 6 platser 300 meter. Enligt försäkringsbrevet från försäkringsbolaget Svea Nornan 1953 var försäkringsbeloppet för fastigheten 30 000 kronor + 8 000 kronor för inbrottsförsäkring, vilket gav en försäkringspremie på 41 000 kronor per år.

Under åren 1957 – 1958 gjordes försök att utvidga skjutbanan även till grusgropen norr om Rödbo Tegelbruk. Diverse turer med bullermätningar och oro från blivande grannar samt Hälsovårdsnämndens farhågor om föroreningsrisker för grundvattenförande marklager, gjorde emellertid att det hela drog ut på tiden. Då Uppsala som stad växte allt mer norrut och bebyggelsen började tränga på, uppstod problem med att skjutbanan blev ett omtyckt tillhåll för lekande ungdomar. Ställningar och skjutbodar blev utsatt för skadegörelse och reparationerna kostade närapå mer än klubben hade råd med. I en skrivelse till Stadsfullmäktige 1959 bad klubben att en kommitté skulle tillsättas för att utreda ”möjligheten att åt Uppsalapolisen och övriga i Uppsala boende pistol- och korthållsskyttar anlägga en skjutbanan.
"…Det vore önskvärt att få disponera i staden eller dess närhet en tillräckligt stor markyta som vore så belägen att fara för annans liv och egendom vore eliminerad vid övnings- och tävlingsskjutning med pistol- och korthållsgevär."

Stor tränings och tävlingsverksamhet
Trots problemen var verksamheten under 1950-talet ganska omfattande. Träning och tävling bedrevs med gevär 5,6 mm och pistol kaliber 6 mm, 7,65 och 9 mm. Antalet medlemmar sjönk visserligen från cirka 200 1951 till cirka 100 vid slutet av årtiondet, men antalet aktiva skyttar höll sig på samma nivå, 50 – 60 st. Av dessa var dessutom ett femtontal kvinnor. Alla nya medlemmar kontrollerades noga innan de upptogs i klubben. Nämnas kan att en prickning för ett brott kunde föranleda något liknande en lämplighetsutredning av personen ifråga. I åtminstone ett fall fick klubben ett skriftligt intyg av personens granne att han ”var en mycket trevlig och skötsam ung man”.

Många tävlingar anordnades runt om i Uppland. För klubben innebar detta att man själv anordnade, eller att man var med och anordnade, mellan 20 – 30 tävlingar ibland annat fältskjutning, armégevärsskjutning och banskjutning per år. För att klara verksamheten behövdes en hel del vapen.
Att verksamheten på pistolsidan var mer omfattande än på gevärssidan märks i en inventarieförteckning upprättad 1959 av materialförvaltaren N E Nilsson. Enligt företeckningen disponerade klubben endast 5 st gevär men hade många pistoler. På pistolsidan fann 7 grovpistoler (av märken Neuhausen, Parabellum och Walther) samt 5 duellpistoler, de flesta av märken Walther Olympia. Man hade dessutom fått låna 10 st pistoler M/40 av Armén. Luftpistolskytte bedrevs inte i någon omfattning i klubben. Man hade emellertid en Walther luftpistol med kulfång men denna togs inte upp bland vapnen i förteckningen, utan under rubriken ”Övrigt materiel”.

Tiden under 1960-talet

1961 – Pistol-SM arrangeras i Uppsala
Klubben var tillsammans med de övriga skytteföreningarna i Uppsala med och arrangerade Pistol-SM 19-20/8 1961 för vilket, precis som vid SM med tjänstepistol 1948, Uppsala läns pistolskyttekrets stod som arrangör. USK’s medlemmar var med både i kretsstyrelsen och SM-organisationskommittén samt som funktionär. Arrangemanget blev lyckat med ett deltagarrekord på nära 600 skyttar. Bäst av klubbens skyttar placerade sig Gunnar Lundin med en 36:e placering individuellt på fältskjutningen.

Tävlingsverksamheten i övrigt var av stor omfattning, både inom klubben och runt om i landet. Av damerna var Ulla Pettersson klubbens främsta representant vid tävlingar. Hon var dessutom klubbens sekreterare under nästan hela 1960-talet. Överhuvudtaget nådde klubbens skyttar framgångar runt om i Sverige. Vid SM-tävlingar 1964 placerade sig Ingvar Jansson på 8:e plats i armégevär. L-B Olofsson på 3:e plats i armégevär juniorer och i skolskjutning pistol Karl Erik Axelsson på 5:e samt Folke Bergman på 18:e plats. 1967 startade en tradtion som än idag håller i sig, då Helsingfors och Ersbo skytteföreningar inbjöd klubben till skytteutbyte med tävlingar mellan länderna.

Luftvapenskytte
1962 kom Svenska Sportskytteförbundet, luftvapensektionen, ut med ett reglemente för luftgevärsskytte. Det dröjde dock lite innan skytte med luftgevär kom igång på allvar, men 1964 anordnades den första tävlingen inom Upplands Sportskytteförbund. Ett år senare, 1965 anordnade Usk sitt första DM i luftgevär där deltagarna bestod av tio seniorer, två damer och en junior. Med luftvapenskyttet öppnades möjligheten att bilda en ungdomssektion inom klubben och verksamheten utvidgades därför med både luftgevär och luftpistol för ungdomar. Det dröjde emellertid ända till årsskiftet –69/-70 innan en lämplig lokal hittades i Gahns gamla fabrikslokaler vid Kålsängsgränd mitt inne i Uppsala.

1965 – klubben bygger skjutbana i Faxan
Under hösten 1964 kom ett meddelande från Uppsala stads parkförvaltning att grusgropen vid Galgbacken där skutbanan låg, skulle fyllas igen för att bereda plats åt ett grönområde med bland annat en lekplats. Beslutet verkställdes sås snabbt att skjutbanan fick snabbrivas och både USK och UPPK stod hastigt utan skjutbana.

Våren 1965 upplät AB Uppsala Cementgjuteri, vars direktör S Ekholm var medlem i USK 60 % av grustagsgropen i Faxans grustag åt klubbarna. En byggnadskommitté bestående av tre USK:are och tre UPPK:are tillsattes och bygget startades direkt på frivillig basis av medlemmar i de båda klubbarna. Band de drivande krafterna hörde Nils Pettersson, Sixten Molin, Ingvar Jansson, Gunnar Lundin och Tore Andersson. Mot väster uppfördes en 25 meter bred 50 metersbana med skjuthall och en jordtäckt betongmur som skydd för markörer. Öster om denna ordnades en 80 meter bred skjutplats för 30 meters skytte samt en 25 meter bred duell- och siluettbana för skjutning på 25 meter. För USK’s räkning uppfördes också en klubbstuga. 1969 var banan i stort sett klar (kompletterad med ytterligare en skjuthall) och en skjutbanekommitté bestående av Erik Allbertzon, Uno Ahlberg, Erik Ivarsson och Per Pettersson, tog över fortsatta arbetet med banan.

Träningen under byggtiden klarades tack vare att klubben fick tillgång till F 16’s skjutbana samt de nya inomhusbanorna på Fyrishallen inne i Uppsala. Även efter att banorna i Faxan var klara behöll klubben inomhusträningen på Fyrishallen vintertid som komplement till träningen utomhus.

Tiden mellan 1971 och 1980

Skjutbanan i Faxan färdigställs
Byggnationen vid Faxan fortsatte under de första åren på 1970-talet och 1972 stod en ny skjuthall för 50 skyttar färdig väster om duellhallen. Skjutbanan och hallen, som också innehåll en materialbod, skildes av från duellbanan med en skyddsmur för att man skulle kunna använda båda banorna samtidigt. 1974 ansågs Faxans skjutbana i stort sett vara färdigbyggd och skjutbanekommittén upplöstes. Som ersättning för kommittén tillsattes en banfogde, Hans Hemgren, som skulle svara för underhåll och förvaltning av banan. Då ansvaret för skjutbanan delades mellan Usk och UPPK, utsågs en kontaktman från vardera klubbarna att hjälpa till vid behov. Alla löpande underhållsarbeten skulle även i fortsättningen skötas av medlemmar från båda klubbarna.

Fler ungdomar och damer
Under 1970-talet bedrev klubben verksamhet inom pistol (fripistol, int, finpistol, int, grovpistol, silhuett, standard), gevär (50 meter, 300 meter, luftgevär) och luftpistol. Av tradition var verksamheten med pistol av stor omfattning och den övriga verksamheten, gevärs- och luftpistol-/ungdomsverksamheten, ingick som egna sektioner i klubben. Antalet medlemmar sjönk i början av decenniet då många av klubbens gevärsskyttar gick över till Uppsala skyttegille, USG, då de startade en egen sportskyttesektion. Andelen ungdomar ökade emellertid i och med att en ungdomssektion med luftpistolskytte kommit igång. Fler och fler kvinnor sökte sig också till klubben och av de 62 aktiva medlemmarna 1976 var 16 kvinnor.

Klubbens skyttar når framgångar på tävlingar
Tävlingsmässigt var 1970-talet den mest framgångsrika perioden under klubbens hittillsvarande historia. Många tävlingar anordnades internationellt i vilka klubbens skyttar deltog och rönte framgångar. Landskamper mot Finland, Norge och andra länder i framförallt Europa samt skytteutbyten mellan klubbar i olika länder bevistades liksom de internationella mästerskapen. Klubbens skyttar höll sig långt fram i resultatlistorna både nationellt och internationellt, genom pistolskyttar som Karl Erik Axelsson och Ove Gunnarsson samt gevärsskyttar som Sven Johansson och Ingvar Jansson.

De bästa individuella resultaten under 1970-talet stod Ove Gunnarsson för. Förutom ett femtontal SM-guld och några NM-guld i standardpistol samt grovpistol, lyckades han kamma hem en guldmedalj i fripistol på 571 p under EM i Bukarest 1977 samt världsmästartiteln i snabbpistol under VM i Korea 1978 på 595 p. På Gevärssidan lyckades Sven Johansson, förutom ett flertal SM-tecken, ta ett VM-guld och Rolf Blomberg ett EM-guld med luftgevär.

Tiden från 1981 fram till 1993

Tävlingsverksamheten fortsatte med oförminskad styrka 1980 till 1992 och klubben var med och arrangerade flera stora tävlingar. Både 1985 och 1988 arrangerades sportskytte SM Pistol och 1986 SM i luftpistol. Inte bara arrangörsmässigt var det en framgångsrik period, klubbens skyttar rönte också stora framgångar genom bland annat Ove Gunnarssons internationella och nationella medaljer samt hans svenska rekord i snabbpistol (597 p gamla tavlan och 592 p nya tavlan) och i standardpistol (584 p).
1983 hade klubben inte mindre än 9 representanter i landslaget – på pistolsidan (Ove G och på gevärssidan Christian Heller, Roger Jansson, Göran Jansson, Christer Larsson, Tommy Wikström, Ove Sjögren, Carina Jansson och Göran Tibet. Samma år utsågs Christian H till bäste idrottsman i Uppland, efter att ha blivit Europamästare för juniorer på gevär 50 m 3 x 20 skott med 581 p i Bukarest. Framgångarna var så stora att man tillsammans med övriga klubbar i Uppland, medverkade till att Upplands sportskytteförbund utsågs till ”årets idrott 1983”. En annan duktig pistolskytt på som förtjänar att nämnas under perioden var Staffan Oscarsson. Under senare delen av 1980-talet lämnade, av olika orsaker, flera av gevärsskyttarna klubben och verksamheten blev så liten att den till slut lades ner helt. Idag har klubben koncentrerat verksamheten på pistolsidan.

Ny luftvapenhall vid gamla S 1, Pollacksbacken
I början av 1980-talet kom ett besked från Uppsala kommun att Gahns gamla fabrikslokaler vid Kålsängsgränd inne i Uppsala skulle rivas och klubben skulle stå utan lokaler för verksamheten med luftvapen. Beslutet skulle emellertid inte verkställas omedelbart och förhandlingar med kommunen inleddes för att hitta nya lokaler. Ett år senare, efter förhandlingar med fritidsförvaltningen och med regementschefen vid S 1, stod det klart att luftvapenskyttarna kunde begagna lokalen i den gamla trådhallen vid S 1 i Uppsala. Ett stort och omfattande upprustningsarbete för att färdigställa lokalen till en bra skjutlokal behövdes och gjordes av klubbens medlemmar på deras fritid och av två representanter från andra föreningar. Anläggningen drevs sedan av Uppsala Luftvapenunion som bestod av de klubbar som utnyttjade lokalerna.

I slutet på 1980-talet fick klubben emellertid inte vara kvar i lokalen på Pollacksbacken då fastighetsbolaget som hade köpt hela området behövde den till andra ändamål. Den ersättning som istället stod till buds var lokaler i Fyrishallen, som byggts om till en mycket större idrottsanläggning än tidigare och bytt namn till Fyrishov.

Nytt arrende av Faxan
Avtalet med Uppsala Cementgjuteri 1965 om grusgropen i Faxan löpte på en tid av 15 år och gick 1981. Förhandlingar med den nya ägaren till grusgropen, Uppsala kommun, resulterade i att arrendekontraktet förnyades med ytterligare 20 år samt att USK och UPPK delade på arrendet precis som tidigare. Detta gav nu vind i seglen för all ombyggnadsplaner för skjutbanan. I verksamhetsberättelsen för 1981 står ”Året som kommer ger oss rika möjligheter att utveckla Faxans skjutbana till den träffpunkt och fina anläggning som vi önskat oss under många år”.

Arbetet startade omedelbart med att ge 50-metershallen en ansiktslyftning med bland annat signalanläggning och ett rum för skjutledaren. Alla skjutvallar och skyddsvallar rustades upp och en ny duellhall med nya duellställ fördes upp. Alla skjutvallar och skyddsvallar rustades upp och byggdes ut. Men finansiell hjälp av bidrag och mycket frivilligt arbete av medlemmar växte den renoverade banan fram. Fortfarande pågår en ständig utbyggnad och renovering, inte minst p g a att klubben sedan årsskiftet –89/-90 fick möjlighet att ha en halvtidsanställd, Claes M Ericsson, som ansvarig för reparationer och underhåll. Faxans skjutbana är idag en av de bästa banorna i Sverige och en av de få där stora tävlingar kan hållas.
Uppdaterad: 02 OKT 2008 22:15

Postadress:
Upsala SpSK - Skyttesport
Box 1138
75141 Uppsala

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info